En tid

Det har funnits en tid som var en annan tid.

Den tiden finns inte mer, bara i mitt minne.

Kanske finns den inte heller där, utan påminnelsen

från en annan människas minne eller bilder från 

just den tiden.

 

Den tiden oavsett när den var, har skapat världen

jag lever i idag.

Konstigt då att jag har glömt den tiden, men 

världen minns den som en byggsten i en mur

eller som i min väg framåt.

Som ju också med min byggsten sammaflätad 

med din, även blir din värld idag.

 

Märklig är tiden, som funnits, mer

märklig blir då tiden som finns.

 

Copyright Greenleaves Andersson 2018

 

Höstens sista ros

Höstens sista ros

Sjunger ännu sommarens lov

Döljer vintern som står för dörren

Håller fast om livet som var.

 

Höstens sista ros

Minns alla sommarens detaljer

Ljumma vindar och sol

Låter doften i blomman dröja kvar.

 

Höstens sista ros

Påminner oss om förälskelsen till livet

Om den vår som komma skall

Likt en bild från fjärran minnen

 

Skall den evigt stanna kvar.

 

Copyright Greenleaves Andersson 2018

Vattenliv

Solsteg och månspring
Sova sött på molnen.
 

Falla fritt med regndroppen
Stiga upp med dimman
på morgonkvisten.
 
 
Flyta runt bland metangasen
osynlig i det blå.
 
Bygga universum och mellanrum.
Svarta hålen å sen gå.
 
Måste vila ibland träden
Hämta andan på vår jord.
 
Får sen sova ibland molnen
Alldeles tryggt och lugnt.
 
 
Copyright Greenleaves Andersson

Varningsklockor!

Varför såg jag inte varningsklockorna i mitt liv?

 

Varningsklockorna som ringde starkare och starkare

Varnande inför det som var på väg.

Varför valde jag att blunda, att inte skrika och gråta,

stampa fötterna i golvet och slå i dörrar.

 

Eller bara skriva ett brev, rakt upp och ner.

 

Jag valde ingenting annat än tystnaden.

Att lyssna utan att döma, att älska utan känslor.

Är det ens möjligt?

 

Var kärleken bara utanpå, på grund av sorg 

och osäkerhet. 

Osäkerhet om ömsesidig kärlek.

 

En vilja att visa att vad du än gör eller säger

så finns jag här för dig. En vilja som föll sönder

inuti mig, när jag föll i förtvivlan över ord,

kalla som stål.

 

Eller ord som fick mig att lukta as och avskum.

Trots att jag stod där nyduschad och ren.

Hur hittar kärlekens äkta varande tillbaka utan

skuld, skam och osäkerhet?

Hittar tillbaka till, villkorslös kärlek som inte

söker bekräftelse, utan kan ges ändå i handling 

och ord.

 

Var finner jag modet till ett möte, eller viljan till

ett möte, mellan dig och mig.

Mellan oss utan rädsla för hat och avsky?

 

Utan förnekelse inför det som sker, med

viljan till mitt eget värde.

Kärleken till mig själv och viljan till att

bara vara och lyssna till dina ord.

 

Kanske hårda och kalla, dömande, klippande

våra band.

 

Band som finns och alltid kommer att finnas

oavsett, våra vägar, ord och handlingar.

 

Band som lyser klarare än kristaller, är hårdare

än diamanter och eviga som livet självt.

 

Copyright  Greenleaves Andersson 2018