Min vandring i det inre och yttre

28. jun, 2019

Hej och välkomna denna dag i slutet på juni.

Igår kväll tänkte jag, undrar om jag är i Sverige, om jag drömmer, har åkt utomlands

eller bara .....

Du kanske undrar varför min tanke föll så, men med denna värme som sköljer över mig, när jag är ute. Svetten rinner nerför min rygg, även när jag ingenting gör. Och luftfuktigheten uppmättes till 100% häromdagen. Ja, ja kanske du tänker.

Men igår kväll, när vi skulle laga mat hör jag mig själv ropa till min man, " När du ändå hämtar citronen, kan du väl ta lite persilja också". Nu är det så att citronen står fritt ute i trädgården under vårt äppelträd.

Den har stått inne under hela vintern och min man och jag har skött om den exemplariskt (tror jag). Det enda jag egentligen gör är att beskära den, sedan sköter han resten.

Men det var inte skötseln, utan bara känslan av att kunna ropa själva meningen i sig, som berörde mig. Tänker tillbaka på tiden som gått i mitt liv, hur somrarna har settt ut och vad som har varit möjligt.

Min pappa han var väldigt tidig med att skaffa underbart goda Vindruvor som växte fritt mot en vägg på en bod, i lilla Rörvik (Jönköpings län). Redan på 80-talet minns jag den. För mig var det tidigt, kände ingen som odlade vindruvor då.

Numera odlar vi själva vindruvor som hänger i stora klasar på sensommaren. Helt underbart. Men att plocka en egen odlad citron ute i trädgården, det är ännu en mycket unik situation, här på Grönalund i Dunshult. Men oerhört rolig, om jag inte tänker på miljöaspekten och naturen i sig.

För värmen förändrar, drar fram fröer som ligger sedan årtusenden i marken. Växter, som vi ingenting, vet något om idag. Det är en utmaning, på ett sätt väldigt intressant, men på ett annat, skrämmande och oroande.

Det är för oss att hänga med, att läsa, se och lyssna. Vara ute i naturen, och i vår vardag, ta hand om vår planet, så att vi och alla våra medresenärer kan få finnas kvar och njuta utav livet. På det sätt som vi känner det.

En sak är dock säker, det finns ingenting som stannar som det är i en evighet, utan allt är föränderligt till sin natur. Med den insikten, kan det som nu sker, bli mer acceptabelt, mindre oroande och tillåta oss att leva våra liv.

Vi behöver reflektioner, vi behöver mötesplatser, vi behöver varandra och vi behöver vår värld- vår Gaia.

Jag tror personligen, att det som nu händer kommer att hjälpa oss till att mötas, att se vår värld och förstå att våra urinvånare som ännu väljer att leva i samklang med naturen, verkligen har något viktigt att lära oss alla.

Våra behov och hur vi tillgodoser dom utan att skada någon annan, inkluderat vår Moder Jord- Vår värld- Vår Gaia, Kärt barn har många namn.

 

Nu vill jag önska dig en härlig avslutning på denna Juni månad. 

Lev väl och njut av det du omger dig med, när du kommer ut.

 

Med kärlek

Greenleaves Andersson

28. jun, 2019

Rhododendron från Ronneby Brunnsparken

25. apr, 2019

Att föreläsa är ju att berätta om något som intresserar dig själv.

Många människor upplever skräck när skall tala inför andra männniskor.

Så det krävs mod för dem att ställa sig och hålla ett anförande, även om det känns viktigt och intresset är starkt.

För min del har jag alltid trivts på scenen om jag själv får styra. Skall jag däremot ingå i någon form som kräver utantill kunskaper eller samspel, kan jag bli väldigt nervös.

Ett stort hjälpmedel är en powerpoint presentation, som jag kan skapa på datorn. Den säger inte allt men är ett bra stöd för minnet och för den röda tråden i berättelsen.

Ikväll blir det jag, powerpointen och de egna erfarenheterna som samverkar. Det känns så roligt att återigen få berätta om mina drömkunskaper och upplevelser med drömmar.

Stolarna är uppställda, bordet, myggan, datorn och mitt Usb är redo.

Lite pirrar det allt i magen.

Kanske skriver jag en ny dikt till kvällen, hm, tror det.

Må ni nu så gott.

 

Med kärlek

Greenleaves Andersson

25. apr, 2019

Det är vår och Blåsipporna blommar