26. jan, 2021

Vad är livet?

En fråga som man kan ställa sig många gånger om, precis när man vill. Men just nu känns det som extra viktigt att ställa sig den frågan.

För mig är livet, inget självklart. Jag var i tonåren, när en ung pojke i grannhuset dog. Något år senare, dog ytterligare unga människor i det lilla samhället där jag bodde. Det var hemskt och vansinnigt, på så många sätt. Jag såg lyckliga familjer splittras av sorg, kvarvarande barn som glömdes bort och i samhället blev ingenting sig mera likt.

Det tog för många unga under de åren, för många för ett litet samhälle, där alla känner alla och delar dagar och fritid.

Så när vi nu lever med denna pandemi, tänker jag på alla de människor som lever på sjukhem, sjukhus och olika institutioner där sjuka människor som inte klarar sin vardag bor. De är ofta osynliga för omvärlden och just nu är det som att alla andra glöms bort, för en enda. 

Vi lär oss inte om döden, fastän vi vet att vi alla kommer att lämna jordelivet en dag. Vi lär oss inte heller om livet, det värdefulla, ovärderliga som är så kort som ett ögonblick. Det är oroväckande att vi så lite lär oss om hur vi kan leva våra liv, fullt ut och ta vara på de egenskaper som vi har fötts med som gör oss unika.

Och att vi så mycket lär oss om hur vi skall kunna bidra utifrån de verksamheter som redan finns. Att vi lär oss krig och förödelse och att det ligger en form av storhet i att vara en stor krigare, värt att minnas namnet på under tusentals år.

Medan vi knappt lär oss om hur vi överlever i naturen, självläkning, gemeskap, vänlighet, att våga vara oss själva och så mycket mer.

Jag hoppas att vi en dag, vågar titta på livet med barnets ögon, förundrat och välsignat. Att vi vågar möta varandras blickar och säga, jag ser dig du är viktig för mig. För så är det - Vi är viktiga för varandra- och vår gemenskap är viktig för världen. Att vi hjälps åt för allas bästa är viktigt för Moder Jord, för då finns det vi behöver i överflöd utan att vi skövlar och hamnar utan något.

Nåväl, mina tankar denna tisdagsmorgon innan allt drar igång och tankarna skingras som frön för vinden, utan möjlighet att fångas upp, bortsett från de fragment som når fram till en mottagare.

Med kärlek

Greenleaves Andersson