17. dec, 2018

Måndag innan jul

God middag på er.

Det är idag som nedräkningen börjar. Nedräkningen på vad kanske ni undrar, och det är verkligen en alldeles utmärkt frågeställning. För just nu är det nedräkning inte bara inför julen utan även nedräkning för det land som vi känner som Sverige.

Landet som står upp för orättvisor, står för jämlikhet och respekt. Landet som sätter naturen som en riktigt stor stjärna med insikten om att vi faktiskt inte kan klara oss utan den medan naturen kan klara sig galant utan oss.

Jag älskar vår Moder Jord, att kunna ligga på ängen med huvudet mot stenen eller bara vila på gräset och blicka upp i skyn. Att vandra i skogen och känna dofterna, som möter mig från mossor och träd. Tänker på mina vinterdagar med varma kläder vid brasan då jag och barnen brukade grilla korv. Nu grillar jag med dem och med många andra människor ute i min trädgård mitt under den kristallklara skyn om natten.

Önskar att vi alla kunde känna i våra hjärtan, den ödmjukhet som vi föds med, hur maten finns i vår omgivning, inte bara idag då vi odlar den och som vi säger producerar kött. Det är djur vi talar om, säd och grönsaker som finns oavsett vår påverkan. För en gång i tiden hade vi ett utsäde som kom okonstlat ifrån vår Moder Jord, vi mötte djuren i skogen, fisken i sjöarna och i haven, där de levde på sitt sätt i sin värld.

Det fanns orörda berg och fjällkedjor, där urstenar vilade och kristaller vackrare än våra drömmar skapades. De skapas alltjämt, med de orörda områdena är få, nya prover tas varje vecka och nya berg blir leverantörer till våra behov.

Nu står ju inte vi inför förändringar som enbart handlar om naturen, utan förändringar som handlar om hur vi kvinnor behandlas och bemöts. Tröttheten slår mig nästan knockout.

När vi skapades var det lika självklart som hos en atom att alla delarna skulle finnas där. Så för att vi skall fungera optimalt behöver det finnas en kvinna och en man. För det är på det sätt som mänskligheten överlever. Sen är det ingen självklarhet att bara för att det finns de två så blir det efterlevande, alltså barn. Jag har mött människor som varit gifta med varandra men helt okompatibla att skaffa barn. 

Så det är med kropp och själ som vi hör ihop. 

Att vara lika viktig i ett samhälle är att känna sin plats, att veta att den är oss given, idag finns ingen sådan plats. Många människor känner sig rotlösa i sig själva, inte bara för att de har lämnat sitt land och sitt hem. Utan människor som känner att de inte passar in som inte hittar sin plats och därigenom inte heller kommer att känna att de bidrar.

Det är ett helt omänskligt perspektiv som vi skapar åt oss själva. 

Min tanke med dagens blogg är att sätta mitt finger på de olika bitar som berör oss människor, där vi behöver tänka till på hur vi vill ha det. Vill vi att våra barn skall känna att de hör hemma, att de har sin plats och känner sig behövda i sina liv här med oss. Vill vi ha en natur att gå ut till som inte enbart är för produktion utan också för hälsa och välmående. För djuren och stenarna för mossorna och gräset, för allt det som vi delar denna världen med. 

Jag hoppas att du förstår att vi aldrig kan leva här isolerade utan alla de andra varlserna som vi delar vår jord med. Att du förstår att vi är alla lika viktiga och har lika stort värde. Det spelar ingen roll vad du arbetar med, för alla behövs. Även Du även Jag.

Med kärlek

Greenleaves Andersson