18. okt, 2017

En tankens dag i både dur o moll

Hej o Godkväll kära ni.

Idag har varit en annorlunda dag. Läste ett inlägg om # me too och kände att jag vet alltför väl vad de pratar om för att vara tyst. Läste så ett inlägg på min sons sida som visade den maskulina problematiken och vad som kan pågå inombords hos en man.

Jag vill här berätta om mina erfarenheter och min syn på mitt liv.

Jag var bara liten när jag först blev utsatt för övergrepp. Trosorna gömde jag i stenmuren. Skrev några dikter om detta för bara ett halvår sen. Efter den händelsen tog andra över. Jag fick lära mig att tiga, att inte bli trodd, att inte kunna lita på någon.

Jag ville skydda mina barn, dom skulle aldrig bli kränkta eller utsatta för övergrepp. Jag vet att de har sin egen livsberättelse och att mina omsorger inte helt kunde vara där varje dag.Jag vet att jag inte är felfri.

När jag påbörjade min egen personliga utveckling efter min mammas död blev det hos en psykolog. Denna kvinna la ett stort fett ok på mina axlar. Säger Gå till polisen och anmäl för den här personen fortsätter att begå dessa avskyvärda handlingar. Jag som sörjde nästan ihjäl mig. Vad skulle det ha givit ord mot ord. Jag lät bli- feg- kanske. Men jag la flera år till att förlåta och de jag kunde förlåta förlät jag.

Vad gjorde det med mig? Jo, jag kunde se mina medsystrar och bröder. Jag kunde känna deras skam och skuldbelägganden och jag kunde och kan genom det vara till hjälp. Jag valde att gå ut ur offerrollen för att finnas för dem som går med sitt bagage av smärta varje dag. Gör det mig till något för mer Nej men det gör mig till en människa som försöker att förstå Varför. När jag söker det inom mig eller en annan människa kan det vi se hjälpa oss till läkning. Ingen av oss är våra handlingar utan vi äger rättigheten till att göra fel och försöka att göra rätt så vi inte sårar andra individer.

Min vandring på El Camino var ett eldprov i tillit. Skulle jag som är rädd för att bli instängd rädd för att bli fasthållen kunna vandra, leva och andas den frihet som vi alla egentligen har rättighet till. Som jag skrev hände det olika händelser längs med vandringen vad gäller män och att sova ensam i en stor avskiljd sal med en man trodde jag skulle innebära ingen sömn. Men jag somnade och när morgonen kom o jag vaknade hade han lämnat rummet.

Likaså att sista natten sova med tre män i sovsalen som innehöll 5 bäddar kändes lite oroligt en kort stund. Sen kom känslan som jag fått under vandringen "Allt är lugnt och precis som det skall vara" då somnade jag. Deras tjurighet och mitt fumlande berodde säkert på att jag kände mig obekväm, då händer allt tokigt. Det går inte att skapa en bra situation utifrån rädsla.

Så tack till alla dessa män under min vandring som aldrig petat på mig, antastat mig, uttryckt sig på något sätt så jag känt mig rädd. Tack för att jag kunde vandra 60 mil i trygghet och känna villkorslös kärlek till kvinna som man. Tack till dig Min Gud som har låtit mig läkas så att jag kan känna tillit och trygghet i mitt liv.

Jag är en mamma, älskar min son för den han är, önskar att vi kvinnor hittar kärleken den villkorslösa som inte bara dömer utan söker förståelse. För vi är en bidragande orsak till vårt problem och visste jag exakt hur skulle jag berätta det. Men i mitt fall förstår jag att det kan inte ha varit lätt med min avsky inför vad männen gör och samtidigt säger jag till min son att jag älskar honom. Han visste ju att han en dag skulle växa upp till en man o hur är man då för att vara bra?

Jag inser att vi alla måste samarbeta och att det handlar om hur vi behandlar våra barn vi vuxna. Att vi visar varandra respekt och jämställdhet så både flickor och pojkar vågar visa vilka de är och känna sig älskade både i den stunden men likväl i vad de kommer att möta. Till syven och sist är vi unika individer och bör behandlas så för då är vi sedda, hörda och tillåtna att bara vara.

Med kärlek

Greenleaves Andersson