4. okt, 2017

Med flyget hem

Godmorgon ni alla.

Denna allra sista resdag på min vandring på El Camino.

Innan jag berättar om dagen är det en sak jag vill göra; jag vill tacka människor som hjälpt mig på min resa både innan och under tiden jag vandrat.

Min man Göran, som tagit hand om allt hemma och förfärad lyssnat till allt prat om mina fötter, och som vidhållit att han älskar mig.

Min dotter Camilla, som bjöd mig på äkta entusiasm över att jag skulle vandra, något som hjälpt mycket.

Min son Dan, som kom med förslaget om att blogga, något som gett och ger mig så mycket glädje.

Min bror Torgny, som gav mig en present innan jag åkte som innehöll både sockor och sos påse och ett tack för all omtanke under resan. Jag har känt att jag är viktig.

Min bror Johnny, som jag ringt ofta och alltid haft härliga samtal med. Undrande, o diskuterande korta o långa. Mycket har vi delat.

Min svärson Anders för tips som jag kom att behöva under vandringen.

Min svägerska Ulrika, som tipsade om comped och som supportat mig under vandringen.

Laila Olofsson min granne som kom med ark av comped liknande plåster. En sådan vänlighet och omtanke värmer mitt hjärta och det har varit till stor hjälp.

Å så ER Ni som har läst min blogg och följt med mig på min vandring. Era glada tillrop har betytt och betyder så mycket för mig. Att ni velat läsa och följa mig.

Ett tack till mina medmänniskor längs med vägen som varit änglar i mänsklig form, pekat ut vägen, frågat så allt är ok o på olika sätt sett till att jag alltid har kunnat lösa problem o komma vidare.
Så till er alla

TACK FRÅN MITT HJÄRTA❤❤❤


Somnade sent omsider för att vakna till min galna mobil som ringde alarmet höööögt. Givetvis mitt eget fel då jag missat att sätta alarmet klockan 04.30 på vibration. Jag hoppades att de tre italienarna skulle ha överseende med ringningen och det skulle de säkert ha haft om den inte ringt lika högt igen.

Jag tar telefonen och rusar upp o ut från rummet och in på toaletten. Väl där hör jag högljudda röster som är sura.
Inte kul att gå in igen (utan telefon) för att plocka ihop sovsäck m.m. som jag skall packa i ryggsäcken för att bli färdig att åka hem. Sorterat ut gjorde jag igår men en ryggsäck är ett levande instrument som måste kalibreras och plockas om inför varje ny färd. Alltså även idag.

Så jag barrikerar toaletten för en person ligger och sover i hallen ( kanske någon som snarkat högt).
Då kommer mina rumskompanjoner på att de behöver toaletten. Mycket sura miner, stackars dem.

Jag hittar ett nytt utrymme o fixar det sista. Ut öppna grindar o vänta på bussen, som aldrig kommer. Men det kommer en man i bil o han kör mig till flygplatsen som ligger ca 10 min. bort med BIL, från härbärget.

Köper en frukost, mums, tonfisk macka o te. Mot incheckning för mina stavar, vilket jag frågat informationen på Vuelig (flyget) om. Men väl framme, nejnej, det går inte så jag lämnar mina kära stavar till någon som kan använda dem och vill ha dem. De har varit perfekta, vilket stöd för mig.

Sitter och pratar med en kvinna från övre Sverige, trevligt och skönt. Känner att jag är på väg, men jag låter själen lyfta o ännu en gång sväva upp i bergen och ut över Spanien. Där kan jag vara ett tag.

Sitter på planet som tar mig till Barcelona, blickar ut på min själ som svävar över Pyreneernas blånande toppar och ner över marken. Tar en äppeljuice och återvänder hem till Dunshult där äpplena nu är mogna och kanske Lars har gjort underbar ny äppelmust. Ser våra träd med äpplen och känner doften ifrån trädgården och sjön.

Vi möter ett annat flygplan och det svävar fort, fort iväg bland moln och bergstoppar. Själen är fri och finns nu både här och hemma. Ändå dröjer det timmar än innan jag landar på svensk mark. Men själen är fri o jag med den.

Landar i den stora staden Barcelona, som jag ser på håll. Här är det tyst och lugnt även att ett flyg lyfter var tredje minut (vidunderligt). Lite lunch o så lyfter planet tre timmar senare. Jag ser ingenting, somnar, ser ingenting, inser att det är havet och somnar igen. Lite te o fika, bara en timme kvar till Köpenhamn.

Vi är tillsammans nu själen och jag, vilar i lugnet inombords och bara är. Allt vill jag skriva, det glömda, det gömda, det oskrivna som längtar efter att skrivas. Men jag avvaktar, känner den inre glädjen över vad jag gjort och gör komma spirande. Den är välkommen, känslan av äkta glädje som bubblar där inne o gör mig varm.

Bara en liten stund till innan ....❤

Med kärlek
Greenleaves Andersson