2. okt, 2017

När kroppen får bestämma

Godmorgon denna måndag.

Antingen är det jag eller bara kroppen som är i uppbrott. Sov natten till igår på ett härbärge som funnits i tio år. Det par som driver stället kommer ifrån Madrid där mannen arbetade som lärare inom foto, data, video m.m.

I ett rum fanns över 100 olika kameror, ni kan ju tänka er att jag önskade att jag kunde tala spanska. Han hade rest runt i världen och fotograferat. Så vandrade han "El camino", och livet tog en ny vändning. Han och hans fru flyttade från Madrid till lilla Boente o startade upp ett härbärge. Där jag alltså sov natten till igår.

När saker känns rätt så är det vra att köra på "i sin egen takt".

Men alltså, ett charmigt, gammalt härbärge och jag hade egen säng men sov som en skrutt o vaknade lite trött. Det är detta jag menar, som om delar av mig är på väg hem. Men jag har lite kvar o tills dess får jag muta mig själv lite.

Det gjorde jag, bjöd mig på en söndags middag som jag verkligen tycker om "Paella". Har bara ätit Paella en gång förut och det var med det Canadensiska paret. Sen har det bara gått att beställa till två personer o då blir det ju lite mycket att äta, så att säga.

Men det var så gott.

Vandringen var vacker nu med mer Eucalyptus skogar, mer blommor och återigen lite dalar o kullar. Fina vandringsvägar med mest grus och fina små stenar. Inte så ofta är det stora rullstensåsar som det känns som man troligen kommer att rulla nedför.

Hade förbokat mitt härbärge i Salceda, vilket var väldigt bra för då kom jag dit. När kroppen blir trött då vill den vila, men det går ju inte hela tiden. Så lite får jag bestämma också.

Satt på ett cafe igår och tog en te o fika, när jag ser något roligt skrivet och börjar skratta. Personen som sitter framför texten vänder sig mot mig o ser minst sagt förbryllad ut. Det blir inledningen på en riktigt rolig stund. Vi visar bilder pratar om var vi stannat för natten m.m. Det visar sig att vi stannat ofta på samma ställe, fotograferat samma saker men har helt olika åsikter om Mezetan. Jag visar mina bilder från Mezetan, hur jag ser på den. Å så drömmer jag mig tillbaka till vildheten, sårbarheten allt det som Mezetan står för för mig.

Tänker på att jag skall tillbaka, fotografera och skriva, vandra korta dagar o se med mina ögon och min själ.

I vårt samtal kom vi in på mitt mål för dagen, det visar sig att denna dagens plats för härbärge också är platsen för flygplatsen i Santiago de Compostela. Vilken bra information. Jag hade redan ringt dem och skrivit till dem utan resultat.

När jag så landar igårkväll på härbärget ber jag om hjälp och vips så har jag reserverat bädd åt mig för två nätter. Så när det blir dags att åka hem har jag nu fri buss direkt till flygplatsen. Ja jisses vad det känns bra.

Jag har lärt mig att be om hjälp utan att känna mig dum för att jag inte kan klara allt själv. Det är ett stort steg för mig. Men kanske får jag passa mig så det inte blir för lätt och jag blir lat.

Nähä, det tror jag inte, jag gillar som när jag föddes att "göra själv".

Hur ser du på hjälp att ge och ta emot, jag hoppas för din skull att båda känns bra för det är svårt att göra allting själv hela tiden.

Med ny energi

Greenleaves Andersson