29. sep, 2017

Att vandra utan ryggsäck

Godmorgon denna spanska friska morgon.

Efter en sen middag och ett gäng unga killars bus på härbärget tuppade jag av sent omsider utan att skriva blogg.

Men en ny dag har randats o sömnen har varit god, så en god frukost på det så är jag på gång.

Gårdagen däremot började utan frukost o jag gick ca 8 km innan dess å då var det lunch. Glömde ju att säga att jag flög upp ur sängen klockan 07.19. Vet i tusan hur det gick till. När man sänder sin ryggsäck skall den vara klar senast åtta. Så bråttom blev det med allt görande. Inget blev riktigt sig likt efter en stressig morgon. 

Men vilken dag det ändå blev.

Efter salladen till lunch så fortsatte jag vandringen. Jag hade ett mål för dagen å det var ju att återförenas med min ryggsäck.

Längs med vandringen inser jag att landskapet återigen förändras, borta är äppelträden, de riktigt gamla ekarna och äkta kastanjerna. De finns där men i yngre upplaga.

Bergen syns nästan inte alls utan det är mer ett böljande landskap som i Tolg o Berg ovanför Växjö eller som på vissa platser i Halland och Skåne. Jag känner mig hemma, hittar Groblad och mitt älskade Våtarv. På betesmarkerna blommar maskrosor och samtidigt ser jag höstigt mogen majs.

Får som betar eller kor som på morgonen står inne o äter o muar glatt. Mitt i allt detta traskar, hoppar trådsmala, glada katter runt.

När jag börjar inse att jag vandrar utan ryggsäck kommer funderingarna. Vad är det vi stoppar i vår mentala ryggsäck? Varför väljer vi att lagra menalt skräp? Kan ansvaret vi tar på oss, alla måsten vi lägger i vår packning, göra oss gamla?

Skulle vi vara evigt unga utan ryggsäcken o vill vi det? Eller känns livet så meningslöst utan ryggsäcken att vi väljer att fylla den som för att känna att livet får mening?

Skulle inte vi kunna fylla våra liv med meningsfullhet genom våra möten i respekt, genom tiden med naturen och då genom att bara vara o inte lägga skuld, kunna känna lycka o inre frid.

Jag har kanske idag inga svar på mina funderingar men processen är påbörjad o kommer inte att avslutas förens tankarna tänkts klart.

Som en fingervisning väljer jag att gå upp till en makalös utgrävning längs med vägen. En boplats för det Keltiska folket för 2000 år sedan. Platsen heter Castro de Castromaior och ligger i Xunta de Galicien.

Hela området ligger på en platå med utsikt åt alla håll. Det var en helt magisk plats att vandra, sitta o sjunga på. Mötte en man från Israel, Boec, var hans namn vi talade en stund om olika religioner. Han var jude icke aktiv och vi vandrar en katolsk väg o jag är född protestant, lever ett mer spiritualstiskt liv. Han önskade mig lycka till med att hjälpa oss kvinnor till jämställdhet, och med det menar jag lika värde.

Mötte även en kvinna från New York som mig arbetar spiritualistiskt men mer i kursform. Vi utbytte gåvor o det kändes så fint att möta en syster på denna plats. 

Möter ett gäng med spanska killar i 14-15 års åldern, det visar sig senare att just dessa skall bli en del av mitt nattboende. 

Nu har dagen grytt här o ljuset kommit så nu blir det att snöra kängor o ge mig iväg. Dagens mål är San Xulian Do Camino ca 17 km bort.

Ännu en dag närmare Santiago de Compostella och hemfärd.

Önskar dig en dag där du får tid till reflektion o där din ryggsäck känns hanterbar.

Med Kärlek

Greenleaves Andersson