24. sep, 2017

En söndag mitt i livet

Godkväll till alla ni som följer mig på min vandring.

En söndagsmorgon kan ju vara så där slö o tillåtet seg. Men inte denna söndagsmorgonen. Jag hade beställt frukost vid 06.30 o mitt alarm väsnas vid 05.30. Jag stänger av o Somnar om. Vaknar med ett ryck vid halvsju o bara rusar upp. På med kläderna och ner i matsalen som då också är en restaurang. Yrvaken sätter jag mig o den mycket trevliga kvinnan som driver Casa Garcia blir glad av att se mig. In i köket o ut kommer hon med två stekta ägg, bröd, smör, marmelad te och frukt. Så gott men magen vill bara ha lite, så jag får en doggybag till dagens vandring. Härligt.

Ihop plockad o klar ber jag om att få numret till en taxi då svarar hon ona momenta. Kommer tillbaka o ber mig vänta. Hon har beställt en åt mig. Varför taxi?

Jag stannade igår i ett samhälle ca fem kilometer från min utgångspunkt för idag. Alltså ingen El Camino vandringsled, utan den vanliga vägen en tidig mörk morgon. Nej, jag vill gärna komma hem så hel som möjligt. Vanligtvis så tar pilgrimerna taxi direkt när de kommer med bussen till Piedrafita upp till O' Cebreiro. Men jag kom för sent för att känna att det stod en bädd o väntade på mig.

Allt gick toppen o jag har känt mig så glad över att få vandra i bergen igen. Det är inte kalfjäll utan trädbeklädda berg, men med en underbar utsikt hela vägen. Jag hade glömt alla upp o nedgångar så mina Mezetas fötter fick en chock. De överlever. 

Fick en man från Japan framför mig på vandringen, han haltade så illa att jag tillslut bad honom att sätta sig ner. En stunds healing och tillsägelser om att nu vandra stilla hjälpte honom. Efter ett tag kom han ikapp mig och jag önskade honom lycka till. Så kom jag fram till en by efter en väldigt lång uppförsbacke, tänker ta en te o ser honom sitta där. När jag är på väg att sätta mig kommer han fram o ber om att få bjuda på en drink, ja ni som känner mig lite mer inser ju att jag tackar nej, men han får bjuda mig på en kopp te. Han är så lycklig har väntat pp mig o skall nu vandra ner till sin fru som redan är på slutmålet för dagen. Riktigt glad känner jag mig för hans skull.

Så fortsätter vandringen och jag möter lösa kvigor med hundar o ägare bakom. Vid sista mötet står jag på vänster sida så långt in jag kan o tänker att nåja de flyttar sig lite. Men si nehej du, den ena kon tänker helt enkelt vandra över mig o henne får jag ta på hjässan för att kunna flytta mig. Efter kommer koskötaren o skrattande på spanska berättar han om den tokiga kon som alltid ska bestämma. Jag undrar nu om han menade kvigan eller mig😆. Ni skulle bara ha hört honom, jag kan ännu skratta.

Sen kom nedförsbacken som tar slut på pilgrimer, sådana som jag, så vid första härbärge stapplar jag in o sätter mig. Kvinnan i receptionen säger Hola! Jag svarar med ett ynkligt leende. Efter en timmes sömn o tvätt m.m. så blir kvällen väldigt trevlig, mat med två tyska kvinnor, en danska och en fransman. Konstigt för alla vi kvinnor hade läst franska men ingen kunde så vi kunde samtala med fransmannen. Men, tillsammans fick vi ihop några meningar o han kunde få vara delaktig. Alltid roligare när ingen är utanför.

Hamnade efteråt enskilt med en av kvinnorna som undrade över vad jag arbetade med. Det blev arbete i en stund, känner att mitt vanliga liv o den jag är utkristalliserar sig. Det känns skönt att jag själv ser att så här är jag o detta gör jag oavsett var jag är. Det känns väldigt viktigt för mig att se mig själv utan ramar o känna att det är ok.

Nu blir det nedräkning inför milen som kommer o dagarna som följer. Det går fort nu, fast inte i bedförsbackarna, då bromsar jag.

Nu regnar det ute, om det skulle regna imorgon så är det första regnet sedan Saint Jean Pied de Port, å första morgonen. Vi får väl se.

Nu bär det av in till drömmarnas land, o en skön natts sömn. Här sovs det redan och någon pratar i sömnen o några snarkar. Det är stilla o lugnt. Jag hoppas att ni också får en god natts sömn.

Tills vi ses lev i glädje.

Med kärlek

Greenleaves Andersson