23. sep, 2017

Att vandra med buss

Godkväll här

Det är sen kväll för mig och har varit en väldigt annorlunda vandringsdag. Låg i sängen igår o tittade igenom dagar och mil o insåg att mina dagar här rinner fort iväg medan milen inte riktigt runnit undan så fort. Mitt val att fotografera, stanna o pyssla om fötter, njuta och plocka ihop mig själv har varit det ultimata valet för mig. Men nu fick jag lite bråttom.

Så jag beslöt mig för att åka buss ca 20 mil för att imorgon fortsätta vandringen till Santiago De Compostela. Nio dagar kvar o ca 15 mil det ger mig tid och möjlighet till att både få mitt certifikat och komma med flyget hem den 4 oktober.

De mil som är kvar vill jag dela upp på två omgångar om 8-9 dagar per gång så jag kan vandra o fotografera o skriva utan stress.

Hur blir en dag då man bryter dagliga rutiner helt?

För mig blev den magisk. Härligt boende igår, utan frukost idag. Så den intog jag på ett cafe helt nära, ett av många bra val idag. Samtidigt som jag beställer frukosten frågar jag efter Autobus stationen, vänta lite svarar tjejen så skall du få en biljett. Ni kan ju tänka er att jag blev lite ställd, men glad. Sen tar det en rätt lång stund innan något händer o jag vet inte vart bussen går ifrån eller hur dags. Så jag frågar, då pekar tjejen på en plats utanför dörren där det står; Buss. Ja jisses så blind man kan bli. Bussen gick vid 11:50 å då var vi flera som lämnade av olika anledningar och åkte till Leon. En av dem som lämnar är en man från Tyskland som sovit på samma härbärge som mig några nätter. Han har haft problem med ett knä men nu hade det blivit mycket värre. Så när vi ändå bara sitter där så får han healing av mig en stund. Han blir så bra så han går fint sen. Härligt. Jag tar fram min älskade Yooki, det är en karooke app o vill fördriva tiden med lite musik. När jag sjungit klart står två kvinnor upp o applåderar o mannen som fick healing har tårar i ögonen. Kan dagen börja bättre??? Nej det kan den bara inte, inte denna dagen i alla fall.

Bussresan gick bra, kom att sitta jämte en kvinna från Österrike, samhällsintresserad visade det sig som mig. Vi fick en riktigt trevlig stund tillsammans. Vi talade om politik i olika länder, om kvinnors plats i samhället o världen och de olika problemen som vi globalt möter. Så vände vi på steken o talade om The Law of Attraktion om hur den kan användas och vad rädslan gör med oss. Det blev både skratt o reflektioner. 

Skulle byta buss i Leon, o när jag väntar funderar jag på kvällens boende. Hur skulle jag göra, det gick inte att reservera på det härbärge där jag tänkte mig att landa idag, så ??? För att komma dit behöver man åka taxi från den ort där bussen stannar så då beslöt jag mig för att försöka stanna här. Ringde till ett pensionat (finns inga härbärgen här för alla åilgrimer åker vidare) men mannen i luren o jag vi hittar ingen väg till kommunikation. Då hör jag en röst fråga om jag önskar att han hjälper till; helt snopen säger jag bara Jaaaa tack. Då tar han telefonen o med min hjälp på engelska fixar han ett rum åt mig. Jag blev så glad, vilken enorm hjälp. Direkt bönhörd.

På bussen från Leon får jag platsen jämte en spansk kvinna som hade hoppats på att titta på film längs med vägen, själv somnar jag. Jag kan så lite spanska o hon ingen engelska. Så rätt som det är kör bussen in på en busstation och busschaffören pratar på spanska som bara den o jag fattar inte ett ord. Då tar kvinnan jämte mig sig tid till att på spanska förklara för mig så hon ser att jag förstår att bussen tar ett stopp för kaffe o toa. Helt enormt att hon ser mig. Bussen hade min ryggsäck så jag hade inte gått många centimeter men nu kunde jag slappna av o ta en te.

Så efter ytterligare tio mil kommer jag hit till Casa Garcia i Pedrafita Do Cebreiro. Blir mottagen av en kvinna o förklarar vem jag är, kommer hit runt 19.45. Då skall jag visa pass och mitt crecendial=mitt åilgrimspass, lägger mitt pilgrimspass med baksidan upp för framsidan är full med stämplar, kvinnan tittar lite förstrött o skriver upp de uppgifter hon behöver. Jag däremot vänder stolt på mitt pilgrimspass o visar henne, men förklarar att jag nu åkt buss så här långt. Den förändring som det åstadkommer kommer jag aldrig att glömma. Hon blir så rörd alldeles tacksam gentemot mig, jag har aldrig upplevt något liknande. Hon bär min ryggsäck tre trappor upp till mitt rum medan jag försöker att få henne att låta bli o låta mig bära den istället. Jag säger; Me Senorita, se mucho mucho grande!!! Då svarar hon med vördnad i rösten - Si! När hon väl sätter ner den o ger mig en nyckel till rummet, så vänder hon sig om mot mig o ger mig en sådan varm kram som jag inte fått på veckor. När hon lämnar rummet är jag så rörd att tårar trillar på kinden. Jag känner en sådan ofantlig tacksamhet för allt jag möter på så många olika sätt.

Så nu ligger jag här i en ren bädd med lakan o filt, utan mitt lakan o sovsäck. Tänk vilken lyx, vilken lyx mitt i allt detta.

Jag har bara ett ord för idag och det är TACK.

 

Om du känner dig tacksam för något i ditt liv visa det, för det betyder så mycket för oss runt omkring om du är nöjd med ditt liv.

 

Med tacksamhet i hjärtat

Greenleaves Andersson