20. sep, 2017

Vem är jag efter 22 km på Mezetan

Välkomna in till denna dag

En tiiiiidig morgon när andra går igång vid 04.00 o jag inte kan sova om. Slumrar tänker nu måste jag använda mina öronpluggar. Somnar o pang så har det gått en kvart o då sätter mitt alarm igång, klockan är halv sex. Ville faktiskt inte gå upp idag, men efter en stund är jag på gång.

Ute lyser månen och stjärnorna, mörkret ligger ännu över nejden när jag börjar dagens vandring vid 07.00. Har haft förmånen att tillbringa en natt på ett härberge som har tänkt på oss pilgrimmer. Sköna sängar i trä, fräscha duschar o toaletter. Härligt trevligt vid middagen i riktig restaurang miljö. En personal som verkligen bjuder på sig själva. De är verkligen värda ett omnämnade här.

Så med detta i tankarna börjar jag dagen. Det är ett litet lämmeltåg med pilgrimmer som beger sig o så skönt ingen uppförs eller nerförsbacke, bara vindlande väg genom den vita jordens åkrar. Idag är det som växelverkan, någon går om mig o senare går jag om dem osv. Det blir härliga skratt pga detta längs med vägen. Vissa känner jag nu bättre än andra o vi följs åt även om jag vandrar själv.

Har vandrat ifrån mörker till ljus, genom nya tider och väldigt gamla tider. Fått dansa längs med vägen, då en ung tjej som jag mött några gånger återigen kommer spelandes (cd? spotify?) på musik. 

Mezetan tränger sig på, blottar, smärtar och löser upp. Idag hamnar jag i tårar, håller en liten tall i mina händer, den tröstar och ger hopp. Den Gud som jag känt sedan jag föddes ( alltså ingen biblisk) finns i allt det som jag omger mig med. Tröst kan komma ifrån vinden, från jorden eller en medmänniska eller fjärilen som precis flög förbi. Idag var det tallen och mina medmänniskor.

Har precis vandrat genom gamla valv och är på väg mot ett samhälle när en mindre lastbil kör förbi. Från flaket på bilen blåser en coca-cola flaska ner o lägger sig precis en meter från mina fötter. Jag tar upp den o vandrar vidare. Så kommer någon ikapp mig o jag hör orden, det var verkligen en utmaning att gå bakom dig o se om du skulle ta upp flaskan. Jag blev helt paff, runt omkring oss fanns inget skräp, det ser jag nästan aldrig här. Att ta upp flaskan var självklart (den var tom o i plast).

Så kommer vi in i samhället o jag skall ge lite omvårdnad till mina fötter. Samma människa dyker upp tittar på mig o ber mig ta emot en liten hjälp. Jag undrar varför, då svarar personen- det är en ära. Jag blir rörd och mycket tacksam. Hjälpen fungerade så bra för mina fötter att jag tog mig till apoteket och köpte eget. Sen ville mitt vänstra ben bara gå. Himmel så härligt.

Trött o med bara lite vatten valde jag så att ta ett härbärge som inte var ett slutmål o det var klokt. Vi är bara fem personer här o vi har det bra.

Undrar vad som väntar imorgon, nyfikna jag.

Tro inte att ingen ser dig för det finns alltid någon där men kanske inte den du trodde.

Kram på er o godnatt

Greenleaves Andersson