8. sep, 2017

Mot Pamplona

En härlig morgon tar slut och dagens vandring tar vid. Denna morgon intar jag frukost med en medvandrare o när jag väl sätter mig med bloggen går personen vidare. Så är El Camino, man möts pratar en stund sen går du vidare i din egen takt. Det är skönt och kravlöst.

Även denna dagen bjuder på hissnande höjdskillnader men vandringen går bättre och bättre.

Första stoppet blir utifrån ett Mjau. Fem katter som gillar mat. De har omringat ett gäng med män o när jag sätter mig kommer de fram. Men det är bara den minste som får en pytteliten bit choklad av mig, det enda jag har att bjuda på. Men den leder direkt upp i knäet o jag är lycklig. Kurr, Kurr är ett underbart ljud.

Så går vägen genom skogar av tall över bergen o på håll ser jag återigen örnarna som jag kom så nära förut.

Sitter och vilar utmed vägen på en sten när en kvinna kommer ikapp mig. Hon är från Tjekoslovakiska repupliken och har valt denna dag att vandra ensam. Vi har alla våra skäl till vandringen.

Kommer fram till små byar där de flesta har ett cafe o det är skönt med en kopp te även när det hettar inombords. Det är ju inte vara solen som värmer, nej även kroppen skapar värme och ibland för mycket för min smak. Fötterna bränner o svetten rinner som en vårflod på kroppen.

Jag har inte reserverat något boende denna dag men jag har sån hjälp på vägen. Måste vara ta detta först för det är härligt. Jag har satt mig på en äng ( min plats mmm) tagit av mig skorna och bara njuter. Då passerar medvandrare förbi och flera blir oroliga o frågar om jag mår bra. De frågar på olika språk o jag svarar på engelska(händer att svenskan kommer).

Det är skönt att de bryr sig.❤

Men tillbaka..Återigen går det mot kväll och jag kommer till Pamplona ca 18.30. Går till det första härbärget jag ser o tänker att jag ändå är mycket mer i tid. Men då ack nej. Här får jag Nej, inte bara det de förklarar för mig att om jag vill få en bädd så bör jag vara där vid 13.00. Att det nog är kört för mig att hitta en bädd utan jag bör fortsätta till nästa stopp längs med vägen. Då blir jag både arg o ledsen. Gråter o förklarar att något är fel. Om vi som vandrare måste känna att vi skall skynda oss under dagen för att få en plats att sova på går hela vitsen med att lämna stress o vardag bakom sig helt bort.

När jag reagerar möter jag chockade människor, de ber mig att inte gråta säger att de har en madrass för människor som mig trötta och i nöd.

Jag säger nej tack. Förklarar att jag kommer att hitta något annat. Jag lämnar dem med konstiga miner i deras ansikten. Känner verkligen att det ordnar sig.

Så går jag, men jag får svårt med att hitta leden El Camino igen. Då möter jag en kvinna och hennes man. De är från Frankrike. Marissa  heter kvinnan.

De är på väg till Ett härbärge som jag läst om så vi tar följe. In i Pamplona som är en stad med 190000 invånare. Genom porten in i staden, kommer till Santa Maria Katedral och ett Alberque=härbärge som ligger precis jämte. Det visar sig att de har en bädd så jag vänder mig till mina medvandrare o frågar om det är ok att jag tar den. Javisst säger de vi har reserverat för oss här. Jag bara gapar och skrattar. Vi är alla lika glada.

Installerar mig o går till Katedralen där mässan precis börjar. Jag ber vänder mig till Moder Maria som mässan är tillägnad o känner en djup frid.

Efter mässan vill jag ha något att äta, vad blir det då? Ingen pilgrimsmeny denna kväll, nehe det blir Burger King. Ja jisses säger jag bara. Längtar efter riktigt god mat.

Men vad är det man säger, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Sängen en bland ca 16 andra, sånt är livet.

En toppen dag på Caminon

Livet känns vågigt.

Greenleaves Andersson